…eller, kanske inte fest direkt.
Min käre vän Nicke påminde mig återigen häromdagen om en serie dumma beslut som i slutänden drabbade fler än nödvändigt.
Det hela hade sin grund i ett visslande kylskåp och ett oätet kräftkilo…
Jag hölls vaken om nätterna och ställde gradvis ner temperaturen i kylen för att den skulle hålla käften med det olyckliga resultatet att jag en natt råkade stänga av kylskåpet.
Än mer olyckligt var att jag skulle åka bort några dagar och insåg inte mitt misstag förrän efter knappt en vecka. Vid det laget hade kräftorna återfått sitt liv, ätit upp all ost och dött igen i min inkubator till kylskåp. Stanken slog emot mig och jag tvingades stänga kylskåpsdörren igen och ställa mig på balkongen för att utforma en plan.
Jag vet att kyla dämpar dofter. Så första steget i den nyutformade planen blev att dra igång kylskåpet igen på max och försöka minimera stanken av död röv och krondill.
Mitt i den tidskrävande kylprocessen (som kanske blev lite onödigt lång. Någon vecka eller två. Max tre…) kom Nicke på besök och innan jag hann stoppa honom gjorde han en ansats för att kyla sina öl.
Nu tvingades jag givetvis verbalisera min plan för att förklara och försvara det ruttna kräftkilot i kylen. Detta ledde av högst förklarliga skäl till en viss känsla av skam. Det blev ganska snart tydligt att min plan inte var helt vattentät och att jag nog skulle tagit tag i det direkt istället för att skjuta det framför mig och bara köpa hem torrvaror…
Nu var ju skiten kall, så ingen anledning att skjuta på det längre!
Handlingskraft blev mitt vackra namn för en kort sekund. Steg tre i planen var att städa ur kylskåpet. Steg två hade jag inte riktigt luskat ut än. Vad jag skulle göra med dom ruttna kräftorna alltså…
Bestämde mig i all hast för att bara lägga hela hinken i en Icakasse och kasta den i sopnedkastet. Sagt och gjort.
Ner med skiten i pösen och snabbt som fan ut i trapphuset.
Jag släpper påsen och någon sekund senare hör jag hur plasthinken slår i botten på soptunnan tre våningar ner. Nytömt!
Sweet! Det här ska vi sota för tillsammans!
Ungefär 20 minuter senare gick det knappt att vara i trapphuset och då detta skedde en fredag fick vi dras med lukten av ruttna kräftor och krondill i tre dagar.
Visade mig inte i trapphuset den helgen och har aldrig erkänt mitt brott i efterhand. Nicke låter mig aldrig glömma, dock.
Får ofta frågan “om man vågar öppna kylen…?”
En gång hände det! Vem har inte glömt ett kilo kräftor någonstans någon gång och sen låtit dom stå till sig någon månad?!
Bobo