Förr i tiden, när livet var enkelt att leva och folk inte tog allt alla hasplade ur sig på blodigt allvar så hade jag ett stående skämt som byggde på att i princip ingenting “passar sig”.

Redan på den tiden som det var ok så fick man generellt en lite förvånad blick tillbaka om man exempelvis konstaterade att det inte passar sig med en kvinna som spelar ståbas eller som röker en cigarett.
Kontext, röstläge och betoning avslöjade att det var ett skämt som byggde på en förlegad syn på saker och ting. Precis som i alla bra skämt så fanns alltid ett uns av osäkerhet hos mottagaren och det var upp till magen att skratta och upp till hjärnan att avgöra om skrattet behövde ursäktas efteråt.

Numera funderar folk över om ett skämt verkligen passar sig och bestämmer sig därefter för om det skulle betraktas som ok att skratta.
Så går det när man låter folk utan humor få för mycket att säga till om i samhället.

Bobo