…gick en ganska så brokig skara.
Blandningen av inriktningar på programmen var ganska så stor. Men ändå inte.
Det fanns bara samhällsvetenskapliga linjer. Men inom det skrået ryms mer än man kanske tänker sig.
Det var humanister och esteter blandat med ekonomer kan man säga och det gick ganska så enkelt att avgöra vad som skiljde dom olika grenarna åt.

Humanisttjejerna, ja, det var i princip bara tjejer som gick humanistprogrammet, höll mestadels till på språkplanet på våning ett. Dom hade mycket virkat på sig…
Vi som pluggade sam med ekonomisk inriktning höll primärt till på våning två och tre, där det mest fanns salar för matematik, rättskunskap, marknadsföring och min personliga favorit; Finansiering och kalkylering.
Här gick kläderna mer i klassisk så kallad kuken-stil. Alltså tighta jeans och rosa piké med uppfälld krage, typ. Noteras bör att jag på den tiden var skateare och alltså inte passade in på min våning. Jag fortsatte heller inte på ekonombanan…

Ovanför oss fanns en våning med blandade salar. Ingenmansland. Någon NO-sal. Ett par geografisalar och en del tomma utrymmen.
Här fanns inga skåp och det var således ingen som var där när det inte var lektion.
Det innebar att det fanns en slags buffertzon innan man kom upp på det översta planet i Folkungaskolan i Linköping.
På plan fem fanns bara en musiksal och en bildsal.
Det var där esteterna fanns.

Man såg dom nästan aldrig förutom vid specialkostdisken i matsalen och när man hade bild (vilket man av fullt förklarliga skäl inte har i någon större utsträckning på gymnasienivå), vilket innebar att dom var en aning separerade från oss andra.
Jag tror inte att jag behöver beskriva en gymnasieestet närmare?
Klassisk hårdrock/punkarstil med emo-drag alternativt någon form av nycirkusvariant med kalasbyxor, garn i håret och märkliga skor. Ni vet, en estet!

Jag hade inte så mycket kontakt med någon av dessa tre grupper. Eller. Jag hade ungefär lika lite kontakt med alla tre grupperna skulle man kunna säga. Jag kände igen alla och många kände igen mig, men jag umgicks inte särskilt nära med någon av mina skolkamrater.
Jag såg tidigt till att engagera mig i allt som gav godkänd frånvaro. Så jag var med i elevrådet, skoltidningen, elevcaféet och i princip allt annat som gick att vara med i. Allt utom skol IF. Där kände jag att gränsen gick…
Men det ledde till att jag syntes mycket och det skapades en slags “alla känner apan”-situation. Jag var välkommen överallt men kände mig inte riktigt hemma någonstans.

Det innebar givetvis att det inte direkt fanns någon kontakt att hålla efter gymnasiet och jag har heller inte varit så intresserad av någon sådan. Är fortfarande inte om någon av mina gamla skolkamrater till äventyrs skulle läsa det här och känna sig sugen på att skicka ett mail. Det har hänt förut och det kändes inte som en givande idé från mitt perspektiv då och kommer säkerligen inte göra det nästa gång heller…
Jag vet kort sagt ingenting om vad som har hänt med dom flesta som jag delade mitt livs kanske sämsta år med. Gott så. Det intresserar mig i grund och botten inte.

Men ibland dyker det upp något som gör att jag börjar tänka tillbaka och minnas dom.
Oftast inte när det gått svinbra…

Kommer ni ihåg kidnappningsfallet med Alexander Åman 2012? Uppsalastudenten som blev kidnappad av tre fluddriga idioter som körde upp honom till ett ödehus i Norrland.
Hela det gänget gick på min skola. Den så kallade fångvaktaren hade blå frigolithjälm på sig hela dagarna med motiveringen att han ändå skulle ha den på sig när han cyklade hem efter skolan… Lille Magnus.
Han var några pommes kort på ett happy meal redan på den tiden, men det var nog få som trodde att fel kombination av antidepressiva i för stora doser och lite övertalning från en sociopat skulle göra honom till en kriminell våldsverkare…

Han var fram till igår den mest kända av mina gamla skolkamrater.
Nu visade det sig emellertid att flera av medlemmarna i det världskända hårdrocksbandet Ghost gick på Folkunga samtidigt som jag.
Kul va?

Måttligt, känner jag själv efter att ha ställt frågan…
Kidnappar-Magnus (aka Mange) smäller fortfarande högre.

Bobo