För att vara hemifrån ett halvår alltså…
Vad tar man med sig?
Stänger man av elen i lägenheten?

Förra gången handlade det om 4-8 veckor. Den här gången är det som sagt ett halvår.
Det innebär att jag ska bo på Öland snarare än att tillbringa några månader på Öland, med allt vad det innebär och alla frågor som det medför.

Som vanligt ligger min research på ett absolut minimum och jag dyker som vanligt i med huvudet före utan att veta hur djupt vattnet är.
Det jag vet är att jag ska bo i en stuga och jobba på en camping. Oklart med vad. Bäst att inte fråga för mycket. Jag har ju en tendens att försöka hitta fel i allt och petar på fungerande saker tills dom går sönder. Så att i klartext fråga vad dom ska ha mig till i början av mars kan i min värld generera ett “ja du. Det var en bra fråga. Kanske bättre om du kommer i maj istället…”, vilket jag dessvärre inte har råd med.

Bäst att bara spela med alltså.
Men det spelar mig inte direkt i händerna. Jag är ingen äventyrare. Jag gillar inte att åka hemifrån och jag gillar definitivt inte att inte kunna åka hem när jag vill. Och även om jag inte är så förtjust i att umgås med folk jag inte känner så finns det någon form av trygghet i att veta att dom finns där iallafall. Det gör dom inte på norra Öland i början av mars. Jag kommer vara så förbannat ensam på den där campingen att det inte ens går att göra sig lustig över.

Bruno är ju ett visst sällskap såklart. Men med risk för att trampa hundälskare på tårna så är det faktiskt så att en människovän är människans bästa vän. En hunds vänskap är ju villkorslös, vilket inte är så stimulerande i längden…

Men. Jag känner faktiskt folk som bor i området och jag kommer ha folk att snacka med om dagarna (och säkert på kvällarna också om jag vill). Men det är det där med att bo ensam i skogen utan internet som inte lockar så mycket. Det som gör att jag bor mitt i Sveriges femte största stad är att jag vill ha människor omkring mig (och fast internetuppkoppling). Jag vill inte ha något med dom att göra, men jag finner som sagt en trygghet i att dom finns där (och mängder av glädje och nytta av obegränsad tillgång till internet).

Lika mycket som jag retade mig på dom andra camparnas blotta närvaro förra sommaren känner jag nu att dom var en förutsättning för att göra dom veckorna drägliga. Det var ju nästan som i stan fast med tunnare väggar…

Så hur förbereder man sig för att flytta ut i skogen helt ensam?
Behöver jag ha hjälm?
Hur mycket knark och vapen behöver man ha med sig? Finns det att köpa där, kanske?
Måste göra en tillfällig adressändring. Så långt har jag kommit på beslutsstegen. Spikar man för fönstren?
Jag är ju inte så bra på att förbereda mig. Prepping är min sämsta gren kan man säga.

Kuken. Varför har jag inte bara ett jobb på en fabrik 20 minuter hemifrån istället?
Ja, just det. För att jag avskyr det också. Så var det ja…
Jag kan ju alltid trösta mig med att jag klarade mig ett år utan att behöva skaffa ett heltidsjobb iallafall. Lånade inte en enda spänn av någon och kan väl inte påstå att jag levde som en kyrkråtta direkt även om jag inte köpte annat än förbrukningsmaterial och betalade mina räkningar. Om jag hade levt som en kyrkråtta (vilket jag inte riktigt kan avgöra om det är bra eller dåligt ur ett råttperspektiv) så hade jag klarat mig längre. Men övningen hade samtidigt varit fullständigt bortkastad.

Anledningen till att jag inte vill ha ett fast heltidsjobb är att det alltid går ut över min fritid och gör att jag bara jobbar, sover och mår dåligt. Den lunken är inte värd ersättningen. Så om jag bara hade bytt ut jobbet mot ytterligare en modul må dåligt så hade ju värdet i min arbetsbefrielse också känts bortkastad.

Det måste gå att hitta en kombination. Att jobba och leva samtidigt är uteslutet i mitt fall. Det är antingen eller. Nu tänker jag testa att bli periodare. Arbeta och antagligen må skit dygnet runt ett halvår och sen återgå till någon form av tillvaro värd namnet igen efter sommaren.
Just nu måste jag fokusera på att förbereda mig på alla förberedelser…
Det tar all min kraft och ingenting blir gjort. Som väl är har jag flera dagar på mig att förbereda mig inför förberedelserna.

Jaja. Förra året var festen. Nu kommer baksmällan. Bara försöka bita ihop och kräkas så ingen ser. Som väl är kräks jag i det närmaste helt ljudlöst och med hundraprocentig kontroll. Har vid tillfälle kräkts i ett ölglas på krogen utan att han som höll i det märkte något. Han märkte det tids nog, men inte när det skedde.

Sedär! Det gick att avsluta lite glatt iallafall!

Bobo

Ps. Är inte ute efter varken medlidande eller sympatier. Jag ville bara skriva lite och råkar vara på dåligt humör rent allmänt. Blir bättre av att skriva. Eventuellt sämre av att publicera…