http://www.expressen.se/gt/man-hittad-dod–efter-ett-halvar/

Som väl är händer det inte så ofta att vi får läsa om någon som hittats död i sin lägenhet först när hyresvärden måste in för att laga något eller när någon klagar på lukt och insekter i trapphuset…

I Jönköping har det precis hänt. En man hittades död efter att ha legat till sig i ett halvår.
Artikeln avslutas med att lägenhetsinnehavarens (alltså den avlidnes) anhöriga har underrättats.
Det första man tänker är ju annars att det inte kan finnas så många anhöriga att underrätta…
Blir inte anhöriga oroliga innan det har gått ett halvår?

Varje gång något liknande omskrivs börjar jag fundera över hur lång tid det skulle ta innan jag blev hittad. Skulle det kunna ta ett halvår?
Olika omständigheter talar mot varandra i sammanhanget.

Jag har inget jobb vilket innebär att ingen skulle sakna mig dag ett. Det skulle nog kunna ta många många månader innan någon utomstående började rota i vad som hänt.
Samtidigt har jag ju Bruno, som kanske skulle börja väsnas mer än vanligt och påkalla uppmärksamheten…
Eller skulle han äta upp mig när maten sinat?
Jag vet att katter gör så, men hur är det med hundar? Har fått för mig att dom skyddar husse även när husse är avliden, men det måste väl finnas gränser för hur hungrig man kan bli och fortfarande göra sitt jobb…

Jag har inga fakturor på autogiro, så elen skulle ju stängas av och telefonen likaså. Men dom gör ju inga hembesök.
Hyresvärden skulle bergis vara förbi och ringa på några gånger innan dom går in med huvudnyckeln. Hur många obetalda hyror kan man ha utan att bli fysiskt uppsökt?

Mina vänner skulle säkerligen (förhoppningsvis) bli oroliga efter några veckors tystnad, men även om jag nästan alltid svarar i telefon om någon ringer så kan det mycket väl ta upp till 8 år mellan kontakterna med vissa av mina vänner. Några skulle säkert börja fundera redan efter några veckor, men jag har en känsla av att det snarare skulle tolkas som att jag höll mig undan än att jag var avliden…

Min familj har jag fläckvis väldigt nära kontakt med men det kan också gå månader mellan telefonsamtalen eller SMS:en. Med viss skam måste jag erkänna att det har varit betydligt längre intervaller under vissa perioder. Hembesöken är ännu färre på grund av att jag skäms lite över hur jag bor. Har anpassat min lägenhet efter en person med hund och det finns således ingenstans att sitta för gäster och bara en av varje av porslin och bestick och sånt…
Har lite svårt att motivera för mig själv (och för andra) varför jag inte har packat upp flyttlådorna sedan jag flyttade hit för sju år sedan…
Det är väl inte tillräckligt viktigt för mig helt enkelt.

Att jag inte har någon arbetsplats utan nästan alltid är hemma och aldrig har besök i min lägenhet innebär två saker.
Jag tillhör en grupp som har svårt att skaffa alibi om jag skulle behöva ett då jag nästan alltid är ensam och ingen ser mig.
Det innebär antagligen också att jag tillhör den grupp som kan bli liggande väldigt länge utan att någon saknar mig tillräckligt för att avsätta tid.

Jag har kommit fram till att jag inte har några problem med det.

Bobo